That day.

Idag bara försvann marken under mig.
Skulle åkt till finaste Clara och firat att de fått en lägenhet och slipper bo i en "skokartong" men igår kväll/natt var det som något gick sönder och jag bröt ihop totalt.

Hade sett fram emot den här helgen så mycket, komma iväg ett tag och träffa massa underbara människor, det skulle ju bli fantastiskt!

Nu sitter jag och känner hur alla dåliga grejer köar i hjärnan och vill komma fram.
Mest av allt saknar jag mormor just nu, läste ett inlägg på mammas blogg om att dom serverar sprit på hemmen nu och att hon tyckte det var bra att de gamla fick ta sig en hutt om de ville. Mormor var så kär i sina små huttar till maten, inte så att hon drack de ofta men vid speciella dagar skulle hon alltid ha en och efteråt skrynklade hon ihop hela ansiktet och såg ut som hon tuggat på en citron, fast det är en dålig metafor när det gäller henne eftersom hon gärna tog sig en citron.
Mormor är väldigt saknad, jag var hennes enda barnbarn som var flicka och dessutom råkade jag gilla ganska mycket samma saker som mormor, vi var båda naturbarn och trivdes bäst i skog och mark.
I förrgår gick jag förbi en massa liljekonvaljer, det högg verkligen till i hjärtat, mormor plockade alltid med sig buketter hem till oss från strömstad varje år så borde synen och lukten av dom förknippar jag starkt med henne.

Nu ska jag sluta gråta och vara lycklig att hon slipper lida mer av sina sjukdomar och försöka mig på att träna lite så jag slipper bli lika sjuk på gamla dar som hon var.