Vardag

Det här med att försöka och kämpa är lustigt, speciellt när man har min koncentrationsförmåga.
Okej att jag har mediciner för det men ibland behöver jag nästan något för att komma ihåg att ta sagda mediciner. Inte det att jag glömmer bort dem i sig utan jag kan ta fram dem, gå för att hämta något att dricka, gå och klappa på katten, dricka upp drickan, titta på TV, gå förbi köket och se tabletterna ligga kvar precis där jag la dem en stund tidigare...
De blir tagna men det tar lite tid ibland, oftast går det dock bra man får dock inte ställa undan saker utan jag måste ha saker jag använder/ska använda framme för annars glömmer jag helt och hållet.
Alla har väll sina små brister detta är en av mina större och efter att ha levt med att vara tankspridd, förvirrad, glömsk, stissig, ha myror i rumpan, inte kunna sitta still o.s.v så är en diagnos ganska skönt, men tyvärr så blir det ju problem med dem som ser detta som "mig" och kopplar ihop mig med dessa egenskaper.  Inte direkt bra saker heller.
Får bara hoppas att jag i slutändan klarar av att övertyga människor om att jag faktiskt är en ganska lugn och trevlig människa där inne.


** Edit: Vad jag egentligen hade i tanken när jag började skriva inlägget var att jag har väldigt svårt med att fortsätta kämpa och försöka för jag inte kan behålla fokus tillräckligt länge och jag alltid får ett extra problem att ta mig över i vad jag än tar itu med. detta glömdes efter första meningen och jag började på en historia om något annat, men det är fullkomligt normalt.

Rullar på

Allt går så snabbt nu, fast ändå känns det ibland som tiden rör sig i ultrarapid.

Flytt om 24 dagar, mediciner som faktiskt fungerar och ett liv som går bättre än tidigare.
Väntar hela tiden på att det ska rasa när som helst, för såhär bra brukar det inte vara en längre tid eller?

Eller är det faktiskt så att det är min tur nu att få leva?
Min "sjukdom" är under behandling, ja det blev inom situationstecken men det är ju inte för att det inte är en sjukdom men för att det blir så mycket mer än en sjukdom när det varit obehandlat.

Depressionen och känslan av att misslyckas i allt kan ju härledas till ADHD, men jag har fortfarande svårt att acceptera att jag FÅR skylla ifrån mig på något, man har ju lärt sig från barnsben att man ska ta ansvar för sina handlingar och nu få veta att jag knappt kan ta ansvar för dom gör mig förvirrad totalt.

Nu kommer en fin tid med att acceptera mig själv, börja skaffa rutiner och faktiskt ha en chans att hålla dom!

förändring ger resultat.

Började dagen sådär extremt ångestladdad idag.

Hade en massa att göra, men egentligen också gott om tid för det dock ville min hjärna inte samarbeta och jag kunde inte fokusera för fem öre, nu är det ju så att dom tror jag lider av ADHD och att det är detta som gett mig dåliga studieresultat,stressrelaterade problem och en ganska seglivad depression.

I alla fall kom jag och mamma fram till att jag hade ganska dåliga möjligheter att studera på mitt rum och att jag behövde ett extra skrivbord då mitt nuvarande endast rymmer en iMac sen är det fullt.

halvägs till råslätt dvs ungefär 1 km på väg mot IKEA kommer vi båda på iden att istället för att köpa ett nytt skrivbord helt enkelt köpa en ny bokhylla åt mamma eftersom det faktiskt står ett skrivbord och dammar i hallen här hemma, sagt och gjort vi kom hem med en bokhylla istället för ett skrivbord.

så ny har jag en mysig arbetshörna utan en dator som sniker uppmärksamhet.

Klarade faktiskt hela 45 minuters plugg oavbrutet nyss vilket är rekord, brukar kanske högst klara 10 minuter annars innan mina tankar är någon annanstans.