Isolering

Jag försöker alltid att lära mig mer om mig själv, låter kanske konstigt men sättet jag blivit "friskare" i mina psykiska problem är att istället för att bara acceptera sig själv, sina tankar och sina handlar alltid försöka förstå varför.

Förr bara hände saker och man flöt med, men när man började tänka och förstå sig själv så går det lättare att analysera varför man mår dåligt, av handlingar eller situationer.

att jag kom in på detta nu var för att varje gång jag träffar nya människor och har trevligt så spenderar jag ofta några dagar efteråt med att i princip isolera mig och orkar knappt prata med folk. Förr gjorde jag det utan att tänka, jag bara försvann från omvärlden.
Nu vet jag vad det är som händer och försöker hitta sätt att inte gräva ner mig i känslorna, för när jag träffar nya människor tar jag för givet att alla tyckte jag var konstig och dum, så det är därför jag försvinner. Ångesten tar över helt och jag dyker rakt ner i mitt självhat.

Men som jag sa, nu VET jag och jag kan hålla mig med näsan över ytan och vara lite social så att jag får interaktioner som visar att världen inte hatar mig. Det är till mer nytta än det låter som ska jag lova!

Eskilstuna

Har äntligen blivit sambo med min långe man nu, vi och katterna har det superbt i våran 3:a som är stor och ljus med fönster som man måste kalla gigantiska.

Trots att denna staden är platt och till skillnad från jönköping inte har kyrkor i varje hörn har jag lyckats utan att egentligen reflektera över det innan vi tackat ja till lägenheten, hamnat på en av de få kullarna i staden och tro det eller ej, jämte en kyrka!

Elsa

Hej!

Rullar på

Allt går så snabbt nu, fast ändå känns det ibland som tiden rör sig i ultrarapid.

Flytt om 24 dagar, mediciner som faktiskt fungerar och ett liv som går bättre än tidigare.
Väntar hela tiden på att det ska rasa när som helst, för såhär bra brukar det inte vara en längre tid eller?

Eller är det faktiskt så att det är min tur nu att få leva?
Min "sjukdom" är under behandling, ja det blev inom situationstecken men det är ju inte för att det inte är en sjukdom men för att det blir så mycket mer än en sjukdom när det varit obehandlat.

Depressionen och känslan av att misslyckas i allt kan ju härledas till ADHD, men jag har fortfarande svårt att acceptera att jag FÅR skylla ifrån mig på något, man har ju lärt sig från barnsben att man ska ta ansvar för sina handlingar och nu få veta att jag knappt kan ta ansvar för dom gör mig förvirrad totalt.

Nu kommer en fin tid med att acceptera mig själv, börja skaffa rutiner och faktiskt ha en chans att hålla dom!